godmorgon världen
saker händer i mitt liv och jag har inte skrivit på länge.
Det största som har hänt är att det är helt slut med Niklas.
Vi skulle ha träffats, och liksom jag vill se hur det var mellan oss, han ville väl ha ett avslut.
Han kom till örebro men hörde aldrig av sig, och ställde in när vi väl bestämt.
Jag har mått så jävla dåligt sedan allt mellan oss hände, och varit väldigt nere.
har varit så sjukt förstående, inte klagat, inte pressat honom, inte belastat han med min skit, låtit honom tänka.
men tillslut orkade jag inte längre. min sorg gick över till ilska.
jag kände mig så dåligt behandlad. jag var inte mig själv. jag gjorde mig själv till ingenting.
och jag orkade inte hålla på så längre.
så en dag rann bägaren över och jag sa precis hur jag kände, hur jag tyckte jag blivit behandlad, och sa att jag inte ville träffas överhuvudtaget. Förklarade hur det är lätt för honom att träffas och så, när det inte är han som fått sitt hjärta krossat.
Jag hade kommit fram till att jag inte var kär i honom längre, inte älskar honom. Men jag var rädd att om jag träffade honom så skulle lite känslor komma tillbaka, och jag skulle behöva kämpa med det där igen.
så nu är det över.
och jag är så sjukt lättad.
redan dagen efter så kändes det som att jag på nått sätt tagit mig ur hålet och kände mig inte deprimerad längre.
Jag hade ork att göra saker, kände inspiration igen, blev mycket mer kreativ.
Det var verkligen det bästa som kunde hända.
Nu ska jag jobba med mig själv, utvecklas, utforska. Jag vill träffa en massa vänner, nya och gamla.
Träffa mina älskade internetkompisar som jag inte fått träffa IRL än.
jag vill festa, skratta, sjunga.
för första gången sedan i april så kan jag se en liten liten ljusglimt med framtiden.
jag är fortfarande rädd, men inte livrädd.
och jag har aldrig varit såhär stark i hela mitt liv. och jag är så jävla stolt över mig själv att jag vågade ta steget.
Steget som på ett sätt ledde in mot ensamhet, men kan bli motsattsen. För egentligen var det slut sekunden som Niklas droppade bomben om att han inte var kär i mig längre. Jag behövde bara styrkan att släppa honom. Och nu har jag gjort det.
Nu kan det bara bli bättre.
Godmorgon världen!
Det största som har hänt är att det är helt slut med Niklas.
Vi skulle ha träffats, och liksom jag vill se hur det var mellan oss, han ville väl ha ett avslut.
Han kom till örebro men hörde aldrig av sig, och ställde in när vi väl bestämt.
Jag har mått så jävla dåligt sedan allt mellan oss hände, och varit väldigt nere.
har varit så sjukt förstående, inte klagat, inte pressat honom, inte belastat han med min skit, låtit honom tänka.
men tillslut orkade jag inte längre. min sorg gick över till ilska.
jag kände mig så dåligt behandlad. jag var inte mig själv. jag gjorde mig själv till ingenting.
och jag orkade inte hålla på så längre.
så en dag rann bägaren över och jag sa precis hur jag kände, hur jag tyckte jag blivit behandlad, och sa att jag inte ville träffas överhuvudtaget. Förklarade hur det är lätt för honom att träffas och så, när det inte är han som fått sitt hjärta krossat.
Jag hade kommit fram till att jag inte var kär i honom längre, inte älskar honom. Men jag var rädd att om jag träffade honom så skulle lite känslor komma tillbaka, och jag skulle behöva kämpa med det där igen.
så nu är det över.
och jag är så sjukt lättad.
redan dagen efter så kändes det som att jag på nått sätt tagit mig ur hålet och kände mig inte deprimerad längre.
Jag hade ork att göra saker, kände inspiration igen, blev mycket mer kreativ.
Det var verkligen det bästa som kunde hända.
Nu ska jag jobba med mig själv, utvecklas, utforska. Jag vill träffa en massa vänner, nya och gamla.
Träffa mina älskade internetkompisar som jag inte fått träffa IRL än.
jag vill festa, skratta, sjunga.
för första gången sedan i april så kan jag se en liten liten ljusglimt med framtiden.
jag är fortfarande rädd, men inte livrädd.
och jag har aldrig varit såhär stark i hela mitt liv. och jag är så jävla stolt över mig själv att jag vågade ta steget.
Steget som på ett sätt ledde in mot ensamhet, men kan bli motsattsen. För egentligen var det slut sekunden som Niklas droppade bomben om att han inte var kär i mig längre. Jag behövde bara styrkan att släppa honom. Och nu har jag gjort det.
Nu kan det bara bli bättre.
Godmorgon världen!
insomnia
im on no sleep
låg och spelade Kingdom Hearts 2 hela natten. Och hela eftermiddagen och kvällen innan det också för den delen. Glömde bort att äta. hade bara ätit lite fil när jag vaknade vid kanske 14-15.
Märkte det inte förens vid 5-snåret då jag började kallsvettas och skaka. Blodsockerfall. Yay.
Spelade till halv åtta kanske, sen försökte jag sova. Gick inte.
Vid halv nio åt jag lite fil. Låg vaken till tio och sen lyckades jag somna i kanske två timmar och sen vaknade jag igen.
Är vaken sedan dess. Har kallsvettats konstant, känner mig asäcklig, och skakningarna går inte över.
Pallar inte äta nått, mår bara illa, har ingen matlust. Har inget hemma som jag lätt kan få i mig utan att behöva känna äckel. Har inte energi, bokstavligt talat, att gå till ica.
Är på jättedåligt humör, sårbarhetsfaktorer anyone?, och kan inte sova. Jag vill sova. sova sova sova. Slippa den här jävla dagen. Men nej. Min kropp är död, men min hjärna är klarvaken.
Har panik och ångest. Vet inte längre om kallsvetten är av det eller behovet av föda. Jag pallar inte äta.
Sen som en bonus märkte jag att jag fått valsedlar och manifest från Sverigedemokraterna. Vart så jävla provocerad och förbannad. Rev det i småbitar. Ville egentligen göra en liten brasa, men SD är inte värda risken att brinna inne för.
Leo kan sova, varför får inte jag sova?
Kedjeröker istället. Har inte jättemånga cigg kvar. Borde gå till ica. Köpa en frukt. Men det går inte. Jag pallar knappt gå till badrummet.
Jag vet ju att jag skulle må bättre om jag fick i mig nått. Men det känns bara så jävla meningslöst, för sen går det några timmar och sen vill kroppen ha mat igen. Jag pallar fan inte. Och jag vet att jag får skylla mig själv som misshandlat min kropp i så många år med ätstörningar och svält, så att jag numera får blodsockerfall hela tiden, men jag är bara så trött på att äta. äta äta äta. Fan. Jag blir äcklad bara jag tänker på hur besudlad min kropp blir av det man stoppar i sig.
Har förresten slutat helt med sötsaker och godis.. annars hade man ju kunnat äta en chokladbit för snabb energi.
Jag är så arg. Arg på allting. Arg på världen och mig själv och samhället och avsaknad av ömhet. Alla känns så falska. Och jag är ensam i det här jävla helvetet. Inte så konstigt när jag inte ens kan sätta ord på det för mig själv. Och så önskar jag att nån förstod. bah.
Jag vill spränga min amygdala i luften. Den där jävla lilla pluppen i min hjärna som sänder ut all rädsla. ÅH. nej nu får det vara nog. Ska sluta spy ut allt här och försöka göra något vettigt. Kanske köpa en banan. Om jag inte svimmar på ica dvs. Haha, och ingen kommer göra något, dom kommer stå där och glo för att de ser hur äcklig jag är efter 12 timmars kallsvettande. Åh världen, jag älskar dig!!!!
-(senare)
jag tog mig till ica iaf. och det gick rätt okej. Jag hatade alla människor som var där iofs, men jag klarade det iaf, och fick mina cigg och några bananer och sånt.
Har käkat en banan också, nu känns det som jag vill spy. Kul.
Kallsvettas fortfarande. Den här dagen kommer bli underbar.
låg och spelade Kingdom Hearts 2 hela natten. Och hela eftermiddagen och kvällen innan det också för den delen. Glömde bort att äta. hade bara ätit lite fil när jag vaknade vid kanske 14-15.
Märkte det inte förens vid 5-snåret då jag började kallsvettas och skaka. Blodsockerfall. Yay.
Spelade till halv åtta kanske, sen försökte jag sova. Gick inte.
Vid halv nio åt jag lite fil. Låg vaken till tio och sen lyckades jag somna i kanske två timmar och sen vaknade jag igen.
Är vaken sedan dess. Har kallsvettats konstant, känner mig asäcklig, och skakningarna går inte över.
Pallar inte äta nått, mår bara illa, har ingen matlust. Har inget hemma som jag lätt kan få i mig utan att behöva känna äckel. Har inte energi, bokstavligt talat, att gå till ica.
Är på jättedåligt humör, sårbarhetsfaktorer anyone?, och kan inte sova. Jag vill sova. sova sova sova. Slippa den här jävla dagen. Men nej. Min kropp är död, men min hjärna är klarvaken.
Har panik och ångest. Vet inte längre om kallsvetten är av det eller behovet av föda. Jag pallar inte äta.
Sen som en bonus märkte jag att jag fått valsedlar och manifest från Sverigedemokraterna. Vart så jävla provocerad och förbannad. Rev det i småbitar. Ville egentligen göra en liten brasa, men SD är inte värda risken att brinna inne för.
Leo kan sova, varför får inte jag sova?
Kedjeröker istället. Har inte jättemånga cigg kvar. Borde gå till ica. Köpa en frukt. Men det går inte. Jag pallar knappt gå till badrummet.
Jag vet ju att jag skulle må bättre om jag fick i mig nått. Men det känns bara så jävla meningslöst, för sen går det några timmar och sen vill kroppen ha mat igen. Jag pallar fan inte. Och jag vet att jag får skylla mig själv som misshandlat min kropp i så många år med ätstörningar och svält, så att jag numera får blodsockerfall hela tiden, men jag är bara så trött på att äta. äta äta äta. Fan. Jag blir äcklad bara jag tänker på hur besudlad min kropp blir av det man stoppar i sig.
Har förresten slutat helt med sötsaker och godis.. annars hade man ju kunnat äta en chokladbit för snabb energi.
Jag är så arg. Arg på allting. Arg på världen och mig själv och samhället och avsaknad av ömhet. Alla känns så falska. Och jag är ensam i det här jävla helvetet. Inte så konstigt när jag inte ens kan sätta ord på det för mig själv. Och så önskar jag att nån förstod. bah.
Jag vill spränga min amygdala i luften. Den där jävla lilla pluppen i min hjärna som sänder ut all rädsla. ÅH. nej nu får det vara nog. Ska sluta spy ut allt här och försöka göra något vettigt. Kanske köpa en banan. Om jag inte svimmar på ica dvs. Haha, och ingen kommer göra något, dom kommer stå där och glo för att de ser hur äcklig jag är efter 12 timmars kallsvettande. Åh världen, jag älskar dig!!!!
-(senare)
jag tog mig till ica iaf. och det gick rätt okej. Jag hatade alla människor som var där iofs, men jag klarade det iaf, och fick mina cigg och några bananer och sånt.
Har käkat en banan också, nu känns det som jag vill spy. Kul.
Kallsvettas fortfarande. Den här dagen kommer bli underbar.
is this a life?
dagarna är så långa. och så tråkiga. Jag har förlorat förmågan att underhålla mig själv. Iaf tillfälligt.
Sitter hemma med ångest av ingen anledning och önskar att någon ska höra av sig och vilja göra något. Själv är jag för feg för att ta några initiativ. Och har jag inget planerat så blir det sittta hemma i samma kläder som jag sov i.
Har skaffat tetris ds. Ligger i sängen med random tvprogram i bakgrunden och spelar.
Känner mig ensam.
Loggar in på msn. Ingen skriver, och jag skriver inte till någon. Vågar inte.
Vill inte gå ut. Vågar inte gå ut själv.
All jävla rädsla. Hur ska man orka?
Tar en dusch och målar naglarna. Bygger upp en illusion om att saker är bra. Att jag klarar mig bra.
Har inte ätit riktigt mat på flera dagar.
Har ett sexpack folköl i kylen "ifall att"
Känner mig extremt patetisk
Sitter hemma med ångest av ingen anledning och önskar att någon ska höra av sig och vilja göra något. Själv är jag för feg för att ta några initiativ. Och har jag inget planerat så blir det sittta hemma i samma kläder som jag sov i.
Har skaffat tetris ds. Ligger i sängen med random tvprogram i bakgrunden och spelar.
Känner mig ensam.
Loggar in på msn. Ingen skriver, och jag skriver inte till någon. Vågar inte.
Vill inte gå ut. Vågar inte gå ut själv.
All jävla rädsla. Hur ska man orka?
Tar en dusch och målar naglarna. Bygger upp en illusion om att saker är bra. Att jag klarar mig bra.
Har inte ätit riktigt mat på flera dagar.
Har ett sexpack folköl i kylen "ifall att"
Känner mig extremt patetisk
ett utlåtande
utdrag ur läkarutlåtande, maj 2009
Pat kom till psykiatrin i Örebro i januari 2006, efter att hon under några månader utvecklat svårare och svårare ångestattacker. (...)
Efter en intensiv slutenvårds- och medicinsk behandling har pat fått uppföljning på öppenvården i form av läkarkontakt, samtalskontakt, rehabgruppskontakt och bedömdes som emotionellt instabil personlighetsstörning, F60.3
Remitterades till dialektisk beteendeterapi. Pat började med inledningsfasen på hösten 2006 på DBT och började själva DBT-terapin i december 2006 (...)
I symptombilden fanns ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter, psykotiska symptom. Beteendemässigt var och är pat ältande, fastnar i gamla tankebanor, stänger in sig, undivker sociala situationer, är helt handikappad i vardagen, har impulskontrollsvårigheter.
Trots viss framgång, avslutades DBT-terapiprocessen pga bristande motivation och bristande deltagande av pat. I februari 2009 är resultaten tvetydiga. Nu efteråt när man analyserar alla journalanteckningar och individualterapeutens sammanfattning om pats terapi, ser man att pat kunde bara medverka på en elementär nivå. På den nivån utvecklade pat flera färdigheter som gjorde pats sociala kontakter lite mer smidiga, men ledde inte till någon genombrytande förändring vad gäller delvis den symptomatiska delen med ångesten, humörsvägningar, sömnstörningar, psykotiska eller dissociativa reaktioner och inte heller funktionsmässigt, vad gäller pats liv, framtid, sociala kontakter. Nu efteråt i analysen av behandlingsdata, ser jag att pat uppvisade en begränsning att bygga upp från elementära färdigheter, mer komplexa färdigheter. Därför är min bedömningatt pats tillstånd nu uppfyller kritierier av en simplex schizofreni, F206.
(...)
så bedömer jag att alla rehabiliteringsmöjligheter som skulle återge pat arbetsförmågan, är helt uttömda mot alla arbetsmöjligheter och i all överskådlig framtid. Pat behöver psykiatriska och socialpsykiatriska stödåtgärder
----
Nu har jag fått mitt läkarutlåtande. Jag känner mig både lättad och lite, förvirrad.
Jag känner mig genomskådad. De flesta som känner mig skulle nog invända mot endel som står ovan.. jag är van vid att hålla uppe en fasad, jag gör det utan att tänka. Jag är smart, och har klarat mig rätt bra på att läsa av vad som behöver sägas i olika situationer. Jag är bra på att få saker att låta bättre än vad dom är.
Men det här har min läkare sett igenom, och det gör mig lite stött på ett sätt, jag var tydligen inte så smart som jag trodde, haha, men mest av allt är jag lättad. Nu kan jag kanske få hjälp som verkligen passar mig. För face it, DBT hjälpte mig endel, men inte alls så mycket som hoppats. Efter två år har jag fortfarande samma grundproblem som innan. Jag har blivit bättre på vissa saker, speciellt i relationer till andra, men mina största problem är där dom är. Jag tycker inte att det är att förringa mina förtjänster (för jag vet att jag gjort framsteg), det är att faktiskt se helheten.
Att få en diagnos är alltid omtumlande, men jag ser det som att det är ett steg på vägen mot rätt hjälp. Jag blir inte mer eller mindre galen för att det står schizofreni på pappret. Och det kan hjälpa mig att lära känna mig själv ännu bättre.
En hjälp när man inte riktigt bottnar i sig själv, när man inte riktigt kan skilja på luft och vatten.
Pat kom till psykiatrin i Örebro i januari 2006, efter att hon under några månader utvecklat svårare och svårare ångestattacker. (...)
Efter en intensiv slutenvårds- och medicinsk behandling har pat fått uppföljning på öppenvården i form av läkarkontakt, samtalskontakt, rehabgruppskontakt och bedömdes som emotionellt instabil personlighetsstörning, F60.3
Remitterades till dialektisk beteendeterapi. Pat började med inledningsfasen på hösten 2006 på DBT och började själva DBT-terapin i december 2006 (...)
I symptombilden fanns ångest, nedstämdhet, sömnsvårigheter, psykotiska symptom. Beteendemässigt var och är pat ältande, fastnar i gamla tankebanor, stänger in sig, undivker sociala situationer, är helt handikappad i vardagen, har impulskontrollsvårigheter.
Trots viss framgång, avslutades DBT-terapiprocessen pga bristande motivation och bristande deltagande av pat. I februari 2009 är resultaten tvetydiga. Nu efteråt när man analyserar alla journalanteckningar och individualterapeutens sammanfattning om pats terapi, ser man att pat kunde bara medverka på en elementär nivå. På den nivån utvecklade pat flera färdigheter som gjorde pats sociala kontakter lite mer smidiga, men ledde inte till någon genombrytande förändring vad gäller delvis den symptomatiska delen med ångesten, humörsvägningar, sömnstörningar, psykotiska eller dissociativa reaktioner och inte heller funktionsmässigt, vad gäller pats liv, framtid, sociala kontakter. Nu efteråt i analysen av behandlingsdata, ser jag att pat uppvisade en begränsning att bygga upp från elementära färdigheter, mer komplexa färdigheter. Därför är min bedömningatt pats tillstånd nu uppfyller kritierier av en simplex schizofreni, F206.
(...)
så bedömer jag att alla rehabiliteringsmöjligheter som skulle återge pat arbetsförmågan, är helt uttömda mot alla arbetsmöjligheter och i all överskådlig framtid. Pat behöver psykiatriska och socialpsykiatriska stödåtgärder
----
Nu har jag fått mitt läkarutlåtande. Jag känner mig både lättad och lite, förvirrad.
Jag känner mig genomskådad. De flesta som känner mig skulle nog invända mot endel som står ovan.. jag är van vid att hålla uppe en fasad, jag gör det utan att tänka. Jag är smart, och har klarat mig rätt bra på att läsa av vad som behöver sägas i olika situationer. Jag är bra på att få saker att låta bättre än vad dom är.
Men det här har min läkare sett igenom, och det gör mig lite stött på ett sätt, jag var tydligen inte så smart som jag trodde, haha, men mest av allt är jag lättad. Nu kan jag kanske få hjälp som verkligen passar mig. För face it, DBT hjälpte mig endel, men inte alls så mycket som hoppats. Efter två år har jag fortfarande samma grundproblem som innan. Jag har blivit bättre på vissa saker, speciellt i relationer till andra, men mina största problem är där dom är. Jag tycker inte att det är att förringa mina förtjänster (för jag vet att jag gjort framsteg), det är att faktiskt se helheten.
Att få en diagnos är alltid omtumlande, men jag ser det som att det är ett steg på vägen mot rätt hjälp. Jag blir inte mer eller mindre galen för att det står schizofreni på pappret. Och det kan hjälpa mig att lära känna mig själv ännu bättre.
En hjälp när man inte riktigt bottnar i sig själv, när man inte riktigt kan skilja på luft och vatten.
gränsland
det känns som om jag går runt i andetaget precis innan man tar ett beslut. Det är kvavt, hjärtat slår, jag är fortfarande förvirrad. Som om tiden står stilla tills precis då man uttalar orden.
Orden skulle väl vara "Nu är det slut, nu går jag vidare"
Men jag kan inte ta dom i min mun ännu, även om de snurrar i huvudet konstant. Och jag lider. Det här utdragna andetaget tar all min kraft. Alla tankar, alla känslor. Allt står stilla, men bultar där de står. Och väntar.
jag väntar.
Jag vet inte längre på vad. Har egentligen gett upp hoppet nu.
Har kommit förbi den punkten då allt kunde tas tillbaka.
"Ge inte upp det här, det vi har är för bra för att inte kämpas för"
det var så jag sa. Det är väl snart tre veckor sedan. Jag har inte andats sedan dess.
Nu vet jag inte ens om jag tror på dom orden längre. Jag kan inte tänka dom utan att tveka längre.
Allt det här är tecken. Jag vet det.
Hela mitt förnuft vet ju exakt vad jag borde göra.
Men hur gör man.
Galenskapen gör sig påminnd. Samtidigt som jag springer trappa upp och trappa ner i mitt medvetande, sitter jag på badrumsgolvet med bara en mening upprepad. Jag ska frigöra mig från dig.
Kanske om jag blöder, kanske kan jag skära bort dig. Precis som jag skär bort ångesten. Rena mig genom blod som rinner.
Ser inte mig själv. Ser inte den bilden. Förens dagen efter, man vaknar och undrar vad som hände.
Jag gör mig till åtlöje, kastar mig åt vem som helst som kan tänkas ge mig någonting, ett ord, en tanke, en känsla.
Hatar mig själv för det. Eftersom jag inte tagit beslutet än. För jag är fast, och då kan jag inte gå vidare.
Jag kan inte ta ett steg frammåt om jag sitter fast i det som är bakom mig. Som tänder som biter.
Hur stolt jag än skulle vilja vara, så kan jag inte hålla huvudet högt. Det är mitt pris för att slaviskt följa mina känslor. Och det är det priset jag kommer få betala för varje sekund och minut som går innan jag faktiskt, av egen vilja, tar steget ut i det okända. Det här är jag medveten om. Jag vet att man inte kan vara modig om man inte är rädd. Men den meningen gör inte rättvisa för hur jävla läskigt det är att vara rädd. Jag vet hur det är att vara rädd.
Orden skulle väl vara "Nu är det slut, nu går jag vidare"
Men jag kan inte ta dom i min mun ännu, även om de snurrar i huvudet konstant. Och jag lider. Det här utdragna andetaget tar all min kraft. Alla tankar, alla känslor. Allt står stilla, men bultar där de står. Och väntar.
jag väntar.
Jag vet inte längre på vad. Har egentligen gett upp hoppet nu.
Har kommit förbi den punkten då allt kunde tas tillbaka.
"Ge inte upp det här, det vi har är för bra för att inte kämpas för"
det var så jag sa. Det är väl snart tre veckor sedan. Jag har inte andats sedan dess.
Nu vet jag inte ens om jag tror på dom orden längre. Jag kan inte tänka dom utan att tveka längre.
Allt det här är tecken. Jag vet det.
Hela mitt förnuft vet ju exakt vad jag borde göra.
Men hur gör man.
Galenskapen gör sig påminnd. Samtidigt som jag springer trappa upp och trappa ner i mitt medvetande, sitter jag på badrumsgolvet med bara en mening upprepad. Jag ska frigöra mig från dig.
Kanske om jag blöder, kanske kan jag skära bort dig. Precis som jag skär bort ångesten. Rena mig genom blod som rinner.
Ser inte mig själv. Ser inte den bilden. Förens dagen efter, man vaknar och undrar vad som hände.
Jag gör mig till åtlöje, kastar mig åt vem som helst som kan tänkas ge mig någonting, ett ord, en tanke, en känsla.
Hatar mig själv för det. Eftersom jag inte tagit beslutet än. För jag är fast, och då kan jag inte gå vidare.
Jag kan inte ta ett steg frammåt om jag sitter fast i det som är bakom mig. Som tänder som biter.
Hur stolt jag än skulle vilja vara, så kan jag inte hålla huvudet högt. Det är mitt pris för att slaviskt följa mina känslor. Och det är det priset jag kommer få betala för varje sekund och minut som går innan jag faktiskt, av egen vilja, tar steget ut i det okända. Det här är jag medveten om. Jag vet att man inte kan vara modig om man inte är rädd. Men den meningen gör inte rättvisa för hur jävla läskigt det är att vara rädd. Jag vet hur det är att vara rädd.
turn of events
när man väl har skrivit nått så är det så. Iaf för er, kan jag tänka mig. För jag kan omöjligt få ner allt kaos ur min hjärna. Alla motstridiga känslor, alla svängningar. Ena sekunden är jag stark med en vilja. Andra så vill jag bara slänga in handduken som man så fint säger.
jag har förlorat någonting väldigt fint. Jag trodde det var väldigt fint, det finaste som fanns. Hade inte ens några tvivel.
eller jo, det hade jag. Men inte utåt. Det hade jag aldrig erkännt.
Nu känns det som jag lika gärna kan lägga korten på bordet.
Eller nått.
Jag behöver skriva. Har tänkt skriva länge, men jag vågar inte sätta ord på det. Det blir så definitivt då.
Att det är över.
Att jag borde gå vidare.
Känns som det är evigheter sedan redan, som det hände.
Som Niklas berättade att han inte älskar mig längre. Inte är kär i mig.
Officiellt har vi en paus. Vi ska ses i juni, när han är i Örebro.
Men inom mig tror jag att jag känner att det är över.
För hur ska jag kunna lita på honom igen?
När jag aldrig litat på någon människa på det sättet, och sedan får allt slängt i ansiktet, hur fel jag hade.
För jag hade aldrig trott att det skulle hända. Inte då, inte på det sättet.
Det här var jobbigare än jag trodde att skriva. Sitter här och kallsvettas av ångest nu.
Ångest och blodsockerfall, eftersom jag inte kan äta ordentlig längre.
Jag hade ju iaf en framtid att se fram emot. Vi skulle flytta ihop, och jävlar vad bra det skulle bli.
Nu verkar det som jag blir kvar i Örebro. Blir kvar, som nått som man kastat bort. Och det är så jag känner mig. Avverkad. Utkastad. Övergiven. Ensam.
Och jag blir arg. Hur kan han bara kasta bort det här, utan att kämpa.
FAN alltså.
Jag har iaf vant mig vid tanken. Jag vaknar inte längre och tror att allt är en mardröm.
Och den där idylliska bilden av oss två är borta.
En bitter känsla av att jag borde ha vetat bättre, ligger kvar och gror.
Jag har kommit ur fasen då jag spontangråter vid bara tanken och har hamnat i fasen där jag pendlar mellan att ignorera det totalt (inte alltid så lyckat) och att vilja skrika, slå, svära.
Antar att det är naturligt. Jag har jävligt mycket aggressioner inom mig.
Verkar som jag kommer få lite hjälp iaf. Träffar läkare och psykologer hit och dit.
ska få nån psykosdiagnos.
Kommer nog få hjälp av socialpsykiatrin.
Mer vet jag inte egentligen, och är rätt lost överlag.
Men nånting verkar hända.
Nånting måste fan hända. Både utifrån och inifrån.
how do you know when its time to let go?
jag har förlorat någonting väldigt fint. Jag trodde det var väldigt fint, det finaste som fanns. Hade inte ens några tvivel.
eller jo, det hade jag. Men inte utåt. Det hade jag aldrig erkännt.
Nu känns det som jag lika gärna kan lägga korten på bordet.
Eller nått.
Jag behöver skriva. Har tänkt skriva länge, men jag vågar inte sätta ord på det. Det blir så definitivt då.
Att det är över.
Att jag borde gå vidare.
Känns som det är evigheter sedan redan, som det hände.
Som Niklas berättade att han inte älskar mig längre. Inte är kär i mig.
Officiellt har vi en paus. Vi ska ses i juni, när han är i Örebro.
Men inom mig tror jag att jag känner att det är över.
För hur ska jag kunna lita på honom igen?
När jag aldrig litat på någon människa på det sättet, och sedan får allt slängt i ansiktet, hur fel jag hade.
För jag hade aldrig trott att det skulle hända. Inte då, inte på det sättet.
Det här var jobbigare än jag trodde att skriva. Sitter här och kallsvettas av ångest nu.
Ångest och blodsockerfall, eftersom jag inte kan äta ordentlig längre.
Jag hade ju iaf en framtid att se fram emot. Vi skulle flytta ihop, och jävlar vad bra det skulle bli.
Nu verkar det som jag blir kvar i Örebro. Blir kvar, som nått som man kastat bort. Och det är så jag känner mig. Avverkad. Utkastad. Övergiven. Ensam.
Och jag blir arg. Hur kan han bara kasta bort det här, utan att kämpa.
FAN alltså.
Jag har iaf vant mig vid tanken. Jag vaknar inte längre och tror att allt är en mardröm.
Och den där idylliska bilden av oss två är borta.
En bitter känsla av att jag borde ha vetat bättre, ligger kvar och gror.
Jag har kommit ur fasen då jag spontangråter vid bara tanken och har hamnat i fasen där jag pendlar mellan att ignorera det totalt (inte alltid så lyckat) och att vilja skrika, slå, svära.
Antar att det är naturligt. Jag har jävligt mycket aggressioner inom mig.
Verkar som jag kommer få lite hjälp iaf. Träffar läkare och psykologer hit och dit.
ska få nån psykosdiagnos.
Kommer nog få hjälp av socialpsykiatrin.
Mer vet jag inte egentligen, och är rätt lost överlag.
Men nånting verkar hända.
Nånting måste fan hända. Både utifrån och inifrån.
how do you know when its time to let go?
new times, new changes?
DBTn är avslutad.
Blir kanske av med min ersättning.
Vet inte vars jag kommer bo om ett halvår
Det är nya tider.
Jag är väldigt rädd just nu men jag försöker göra bra saker istället för destruktiva.
Sitter just nu med en blekning i luggen.
Hårprojekt pågår!
Kommer förhoppningsvis bli klart på fredag eller lördag. Ser fram emot resultatet!
Niklas kommer nog till mig på lördag. längtar massa!
Har dubbeldygnat inatt eftersom jag råkade sova till 22 igår :s
Men just nu känns det rätt bra, har fått endel gjort, är alltid mer kreativ om natten.
Blir kanske av med min ersättning.
Vet inte vars jag kommer bo om ett halvår
Det är nya tider.
Jag är väldigt rädd just nu men jag försöker göra bra saker istället för destruktiva.
Sitter just nu med en blekning i luggen.
Hårprojekt pågår!
Kommer förhoppningsvis bli klart på fredag eller lördag. Ser fram emot resultatet!
Niklas kommer nog till mig på lördag. längtar massa!
Har dubbeldygnat inatt eftersom jag råkade sova till 22 igår :s
Men just nu känns det rätt bra, har fått endel gjort, är alltid mer kreativ om natten.
ångest deluxe
just nu mår jag bara skit. ångest och allt det där
vet att jag inte skrivit på länge och jag orkar inte uppdatera nu om allt som hänt
nu behöver jag bara skriva av mig.
den här våren kommer bli så oerhört svår för mig.
jag har framför mig förtvivlan, framtidskval, shitloads med ångest och förmodligen depression
jag orkar inte
och jag vet inte hur jag ska få krafter att ta mig igenom det
egentligen så kan jag inte prata med någon.
när det är som värst. så finns det inte en person som kan hjälpa mig.
det är inte deras fel heller. men jag kan inte anförtro någon allt mörker
det bara gå inte. har aldrig kunnat göra det. kanse några gånger har ag försökt, jag har försökt för mycket.
det har förstört relationer. jag tänker inte låta något sådant hända igen.
vad har jag kvar för allternativ?
tillfällig ångestlindring, piller, självskada, alkohol.
jag känner ju mig själv-
jag ska försöka att vara mindre ensam i vår. jag måste nog det. för jag vill försöka kämpa.
kämpa mot mitt inre som skriker att det inte är någon idé-
jag behöver några timmars lugn. jag behöver få andas en stund.
ibland blir jag så desperat att jag använder kortsiktiga lösningar, ibland har jag turen att få ligga i en trygg famn
jag tänker ju överleva den här våren. så långt kommer det inte gå, jag kommer inte dö. jag kommer inte ta mitt liv. men jag är rädd att självskada och annan lindring kommer bli aktuella i kris.
nu är jag förmodligen för ärlig.
just nu bryr jag mig inte.
antar att jag ska be om ursäkt. vet inte, jag kan inte riktigt tänka så nu
ibland kan man behöva ett par speciella ord från en speciell person.
den personen kan inte läsa tankar, och jag har inte kraft att be om det.
fyfan vad jag längtar tills imorgon, för då är den här kvällen över.
vet att jag inte skrivit på länge och jag orkar inte uppdatera nu om allt som hänt
nu behöver jag bara skriva av mig.
den här våren kommer bli så oerhört svår för mig.
jag har framför mig förtvivlan, framtidskval, shitloads med ångest och förmodligen depression
jag orkar inte
och jag vet inte hur jag ska få krafter att ta mig igenom det
egentligen så kan jag inte prata med någon.
när det är som värst. så finns det inte en person som kan hjälpa mig.
det är inte deras fel heller. men jag kan inte anförtro någon allt mörker
det bara gå inte. har aldrig kunnat göra det. kanse några gånger har ag försökt, jag har försökt för mycket.
det har förstört relationer. jag tänker inte låta något sådant hända igen.
vad har jag kvar för allternativ?
tillfällig ångestlindring, piller, självskada, alkohol.
jag känner ju mig själv-
jag ska försöka att vara mindre ensam i vår. jag måste nog det. för jag vill försöka kämpa.
kämpa mot mitt inre som skriker att det inte är någon idé-
jag behöver några timmars lugn. jag behöver få andas en stund.
ibland blir jag så desperat att jag använder kortsiktiga lösningar, ibland har jag turen att få ligga i en trygg famn
jag tänker ju överleva den här våren. så långt kommer det inte gå, jag kommer inte dö. jag kommer inte ta mitt liv. men jag är rädd att självskada och annan lindring kommer bli aktuella i kris.
nu är jag förmodligen för ärlig.
just nu bryr jag mig inte.
antar att jag ska be om ursäkt. vet inte, jag kan inte riktigt tänka så nu
ibland kan man behöva ett par speciella ord från en speciell person.
den personen kan inte läsa tankar, och jag har inte kraft att be om det.
fyfan vad jag längtar tills imorgon, för då är den här kvällen över.
pre livet deluxe
ikväll gäller det.
ikväll har jag mitt första helt egna framträdande. Noras bibliotek kl 19:30
jag är nervös, men det är så det ska vara. Känner mig ändå klar. Redo. på något konstigt sätt.
Igår var det värre, kunde inte sitta still, hade sånt adrenalinrus. Fick hoppa upp och ner på golvet. Leo kollade konstigt på mig.
6 timmar kvar. Shit. Måste spela igenom låtarna nån gång till.
Har skrivit ut mitt mellansnack. Hoppas det går bra att prata.
För det är ju läskigare att prata än att sjunga.
Men sjungandet ska nog gå bra. Hoppas jag itne glömmer nått ackord.
Men vafan, det kommer gå bra. Jag tror jag känner det på mig.
Gjorde någon slags flyer/visitkort igår som jag ska ge till folk som vill ha efteråt.
Puh., Nu ska jag hoppa i duschen, om ett tag kommer Jossan hit. Kl 16 hämtar Leif oss.
Klockan 17 ska jag soundchecka. 19:30, då jävlar i helvete gäller det!!!!!!!!
ikväll har jag mitt första helt egna framträdande. Noras bibliotek kl 19:30
jag är nervös, men det är så det ska vara. Känner mig ändå klar. Redo. på något konstigt sätt.
Igår var det värre, kunde inte sitta still, hade sånt adrenalinrus. Fick hoppa upp och ner på golvet. Leo kollade konstigt på mig.
6 timmar kvar. Shit. Måste spela igenom låtarna nån gång till.
Har skrivit ut mitt mellansnack. Hoppas det går bra att prata.
För det är ju läskigare att prata än att sjunga.
Men sjungandet ska nog gå bra. Hoppas jag itne glömmer nått ackord.
Men vafan, det kommer gå bra. Jag tror jag känner det på mig.
Gjorde någon slags flyer/visitkort igår som jag ska ge till folk som vill ha efteråt.
Puh., Nu ska jag hoppa i duschen, om ett tag kommer Jossan hit. Kl 16 hämtar Leif oss.
Klockan 17 ska jag soundchecka. 19:30, då jävlar i helvete gäller det!!!!!!!!
äntligen nypiercad!!!
Jag är hemma i Örebro igen. Var i Stockholm mellan fredag och måndag.
Har varit en helt underbar helg! Först dels att träffa Niklas som jag saknat så himla mycket, och sen var vi på årtiondets fest i Rågsved hos Cili och Christoffer på lördagen, hade så sjukt kul, hade ont i skrattmusklerna efteråt. Fick även träffa Niklas familj igen den dagen.
På söndagen tog vi det lungt och sov mest.
På måndagen så träffade jag upp Cili i stan för jag skulle pierca mig!!!!!!!
Har velat göra en earl (en piercing som sitter på näsbenet mellan ögonen) i kanske 3-4 år nu, och senaste tiden har suget blivit så starkt att jag tillslut bestämde mig för att passa på och göra en när jag väl var i Stockholm, där finns det ju schyssta piercare som är proffsiga och vana att göra sånna piercingar. Den här är ju mer svårläkt än tex tungpiercing eller läppen, och viktigt att den blir rak för att den ska vara snygg så jag kände att jag ville lägga lite mer pengar och göra den i Stockholm hos någon välberyktad så att den verkligen blev bra.
Jag frågade Cili om hon ville följa med, och det ville hon och föreslog Eaststreet som jag redan hade hört bra om.
Så vi möttes upp på centralen. Niklas hade följt mig till pendeln och skulle vidare till skolan. Jag var rättså nervös. Hade vaknat vid 5 på morgonen och kunde inte somna om för jag hade sånt adrenalinrus. Det var ju ändå ganska exakt tre år sedan jag gjorde mitt senaste "ingrepp" (nr 2 i läppen)
När jag träffade Cili så kände jag mig lugnare, hon är så skön att umgås med, och har ju också piercingar så hon vet ju occkså vad det handlar om.
Vi tog pendeln och lyckades orientera oss fram till eaststreet. Hade fått en tablett så jag inte skulle ha vitlöksandedräkt rakt i ansiktet på piercaren haha.
Tog ett djupt andetag och gick in. Men så visar det sig att dom inte gör earl-piercingar där. Besvikelse.
Jaha, tänkte jag, vad ska man göra nudå?`Jag ville ju verkligen få det gjort nu när jag samlat mod och tillfälle.
Men så säger tjejen i kassan att "Om jag var du skulle jag gå till Chai på CALM", så skrev hon ner adressen och tunnelbanestationen. var bara två staioner bort.
Sagt och gjort. Vi hoppade på tunnelbanan och kom fram till Hornsgatan. Hittar efter lite hassle rätt. Tar ännu ett djupt andetag och går in. Två glada killar kommer ut och hälsar glatt. Jag känner mig genast lungt. Det var som att bara deras uppenbarelse gav trygghet. Man fattade att det var ett bra ställe. Jag berättar att jag vill göra en earl, och absolut, det gör dom! Tyvärr så tar dom inte kort, så jag fick gå ut igen, och hämta ut pengar. Innan jag gick så kände han efter på huden mellan ögonen för att se om den skulle få plats, och det skulle den.
Vi gick och hämta pengar, men nu var all nervositet som bortblåst. Dessutom kunde jag andas ut för nu visste jag garanterat att det skulle bli av. Det var lite dyrare än jag hade räknat med, men det var det värt för att få den proffsigt gjort.
Det första jag fick göra var att legitimera mig för att visa att jag var över 18. Sedan fick jag sätta mig och fylla i ett formulär. Skriva på att jag gjorde ingreppet frivilligt, att jag var vid god hälsa, osv. Sedan fick jag komma fram till disken där Fredrik som sköter butiken drog igenom skötselråden, och berättade hur det skulle gå till. Det är viktigt att veta vad man ger sig in i. Dom var så otroligt proffisionella båda två. Chai och Fredrik heter dom, Chai piercar, gör bodymods så som implants scarification och tungklyvningar, dom har även suspension och liknande saker i studion, det enda dom inte gör är tatueringar. Fredrik sköter affären och ekonomin och hela den biten, har går dessutom som lärling hos Chai så att han också ska kunna pierca i framtiden. Chai har piercat i 12 år och har tidigare jobbat på eaststreet, innan de skaffade sig sin egna studio för att kunna utvecklas mer.
Både jag och Cili fick sedan komma in i piercingrummet. Först fick vi ta av oss skorna utanför. Jag fick lägga mig på britsen medans Chai tvättade rent. Vi pratade en massa under tiden och dom var så sköna båda två, kände direkt att jag var i rätt händer (bokstavligt talat).
Efter rentvättningen så fick jag berätta underfär vars jag ville ha den, ville ha den så långt ner som han vågade, och sedan målade han med penna ut vars han skulle sätta den. Jag fick godkänna, och även Cili approveade.
Sedan var det dags. Chai freehandade för det var lite för lite hud för att kunna klämma fast med tången. Det innebär att sticket tar längre tid, men det är inget problem för mig, är inte rädd för smärtan.
Chai frågade hela tiden om det var okej, om jag mådde bra och så, och sedan så körde vi igång. Jag kände hur nålen gick in på höger sida, och sedan efter en stund trängde sig ut på andra sidan. Det gick rätt långsamt men det är lätt än av de mest smärtfria piercingar jag gjort (delad förstaplats med tungan). Det rann lite blod och Fredrik assisterade med kompresser. Jag märkte inte ens att han skruvade på kulorna på staven. Sedan tvättade han bort de målade strecken, och sedan, POFF, så var det klart. Jag hade äntligen min efterlängtade earl. Jag satte mig långsamt upp. Kulorna syns i ögonvrån men inte alls så det är störande, och itne alls så mycket som jag trodde dom skulle göra.
Jag fick en spegel och fick för första gången se mig själv med en earl på riktigt. Och jag blev kär.
Jag bara kände direkt att JA, ÄNTLIGEN, nu är jag hel! Har sett mig själv med earl i huvudet så många år och även photoshoppat ihop endel bilder, så jag visste att jag skulle passa. Och det gjorde jag. De andra höll med mig, jag passade verkligen.
Dom upprepade ännu en gång vikten av att sköta om piercingen. Äta regelbundet, tre gånger om dagen och gärna mellanmål. Tvätta två gånger om dagen, sova 6-8 timmar per natt. Gärna äta multivitamintabletter. Mår kroppen bra så mår piercingen bra. Och jag kommer sköta mig så bra jag bara kan, jag vill verkligen att den här ska må bra och finnas kvar.
Timmen efteråt var jag typ hög av allt adrenalin och endorfiner. Tackade grabbarna än en gång och sedan gick vi. Vi fick även med oss en klump med visitkort var att ge till folk vi känner (säg till om ni vill ha :D).
Nu fortfarande två dagar senare så är jag så otroligt nöjd. Jag känner mig femtio miljoner gånger snyggare, mitt självförtroende är på topp (för att vara jag), och jag är så glad att det blev till just CALM som vi gick.
Ska ni pierca er, gå dit, Chai's your guy!!
CALM bodymodification
Hornsgatan 47
118 49 Stockholm
08-6688080
www.calmbodymod.com
finns även en grupp på Facebook där ni kan gå med, där det finns bilder bland annat.
Har varit en helt underbar helg! Först dels att träffa Niklas som jag saknat så himla mycket, och sen var vi på årtiondets fest i Rågsved hos Cili och Christoffer på lördagen, hade så sjukt kul, hade ont i skrattmusklerna efteråt. Fick även träffa Niklas familj igen den dagen.
På söndagen tog vi det lungt och sov mest.
På måndagen så träffade jag upp Cili i stan för jag skulle pierca mig!!!!!!!
Har velat göra en earl (en piercing som sitter på näsbenet mellan ögonen) i kanske 3-4 år nu, och senaste tiden har suget blivit så starkt att jag tillslut bestämde mig för att passa på och göra en när jag väl var i Stockholm, där finns det ju schyssta piercare som är proffsiga och vana att göra sånna piercingar. Den här är ju mer svårläkt än tex tungpiercing eller läppen, och viktigt att den blir rak för att den ska vara snygg så jag kände att jag ville lägga lite mer pengar och göra den i Stockholm hos någon välberyktad så att den verkligen blev bra.
Jag frågade Cili om hon ville följa med, och det ville hon och föreslog Eaststreet som jag redan hade hört bra om.
Så vi möttes upp på centralen. Niklas hade följt mig till pendeln och skulle vidare till skolan. Jag var rättså nervös. Hade vaknat vid 5 på morgonen och kunde inte somna om för jag hade sånt adrenalinrus. Det var ju ändå ganska exakt tre år sedan jag gjorde mitt senaste "ingrepp" (nr 2 i läppen)
När jag träffade Cili så kände jag mig lugnare, hon är så skön att umgås med, och har ju också piercingar så hon vet ju occkså vad det handlar om.
Vi tog pendeln och lyckades orientera oss fram till eaststreet. Hade fått en tablett så jag inte skulle ha vitlöksandedräkt rakt i ansiktet på piercaren haha.
Tog ett djupt andetag och gick in. Men så visar det sig att dom inte gör earl-piercingar där. Besvikelse.
Jaha, tänkte jag, vad ska man göra nudå?`Jag ville ju verkligen få det gjort nu när jag samlat mod och tillfälle.
Men så säger tjejen i kassan att "Om jag var du skulle jag gå till Chai på CALM", så skrev hon ner adressen och tunnelbanestationen. var bara två staioner bort.
Sagt och gjort. Vi hoppade på tunnelbanan och kom fram till Hornsgatan. Hittar efter lite hassle rätt. Tar ännu ett djupt andetag och går in. Två glada killar kommer ut och hälsar glatt. Jag känner mig genast lungt. Det var som att bara deras uppenbarelse gav trygghet. Man fattade att det var ett bra ställe. Jag berättar att jag vill göra en earl, och absolut, det gör dom! Tyvärr så tar dom inte kort, så jag fick gå ut igen, och hämta ut pengar. Innan jag gick så kände han efter på huden mellan ögonen för att se om den skulle få plats, och det skulle den.
Vi gick och hämta pengar, men nu var all nervositet som bortblåst. Dessutom kunde jag andas ut för nu visste jag garanterat att det skulle bli av. Det var lite dyrare än jag hade räknat med, men det var det värt för att få den proffsigt gjort.
Det första jag fick göra var att legitimera mig för att visa att jag var över 18. Sedan fick jag sätta mig och fylla i ett formulär. Skriva på att jag gjorde ingreppet frivilligt, att jag var vid god hälsa, osv. Sedan fick jag komma fram till disken där Fredrik som sköter butiken drog igenom skötselråden, och berättade hur det skulle gå till. Det är viktigt att veta vad man ger sig in i. Dom var så otroligt proffisionella båda två. Chai och Fredrik heter dom, Chai piercar, gör bodymods så som implants scarification och tungklyvningar, dom har även suspension och liknande saker i studion, det enda dom inte gör är tatueringar. Fredrik sköter affären och ekonomin och hela den biten, har går dessutom som lärling hos Chai så att han också ska kunna pierca i framtiden. Chai har piercat i 12 år och har tidigare jobbat på eaststreet, innan de skaffade sig sin egna studio för att kunna utvecklas mer.
Både jag och Cili fick sedan komma in i piercingrummet. Först fick vi ta av oss skorna utanför. Jag fick lägga mig på britsen medans Chai tvättade rent. Vi pratade en massa under tiden och dom var så sköna båda två, kände direkt att jag var i rätt händer (bokstavligt talat).
Efter rentvättningen så fick jag berätta underfär vars jag ville ha den, ville ha den så långt ner som han vågade, och sedan målade han med penna ut vars han skulle sätta den. Jag fick godkänna, och även Cili approveade.
Sedan var det dags. Chai freehandade för det var lite för lite hud för att kunna klämma fast med tången. Det innebär att sticket tar längre tid, men det är inget problem för mig, är inte rädd för smärtan.
Chai frågade hela tiden om det var okej, om jag mådde bra och så, och sedan så körde vi igång. Jag kände hur nålen gick in på höger sida, och sedan efter en stund trängde sig ut på andra sidan. Det gick rätt långsamt men det är lätt än av de mest smärtfria piercingar jag gjort (delad förstaplats med tungan). Det rann lite blod och Fredrik assisterade med kompresser. Jag märkte inte ens att han skruvade på kulorna på staven. Sedan tvättade han bort de målade strecken, och sedan, POFF, så var det klart. Jag hade äntligen min efterlängtade earl. Jag satte mig långsamt upp. Kulorna syns i ögonvrån men inte alls så det är störande, och itne alls så mycket som jag trodde dom skulle göra.
Jag fick en spegel och fick för första gången se mig själv med en earl på riktigt. Och jag blev kär.
Jag bara kände direkt att JA, ÄNTLIGEN, nu är jag hel! Har sett mig själv med earl i huvudet så många år och även photoshoppat ihop endel bilder, så jag visste att jag skulle passa. Och det gjorde jag. De andra höll med mig, jag passade verkligen.
Dom upprepade ännu en gång vikten av att sköta om piercingen. Äta regelbundet, tre gånger om dagen och gärna mellanmål. Tvätta två gånger om dagen, sova 6-8 timmar per natt. Gärna äta multivitamintabletter. Mår kroppen bra så mår piercingen bra. Och jag kommer sköta mig så bra jag bara kan, jag vill verkligen att den här ska må bra och finnas kvar.
Timmen efteråt var jag typ hög av allt adrenalin och endorfiner. Tackade grabbarna än en gång och sedan gick vi. Vi fick även med oss en klump med visitkort var att ge till folk vi känner (säg till om ni vill ha :D).
Nu fortfarande två dagar senare så är jag så otroligt nöjd. Jag känner mig femtio miljoner gånger snyggare, mitt självförtroende är på topp (för att vara jag), och jag är så glad att det blev till just CALM som vi gick.
Ska ni pierca er, gå dit, Chai's your guy!!
CALM bodymodification
Hornsgatan 47
118 49 Stockholm
08-6688080
www.calmbodymod.com
finns även en grupp på Facebook där ni kan gå med, där det finns bilder bland annat.
äntligen
Äntligen fredag!
Idag känner jag mig inte alls speciellt nervös, det enda är väl att jag är lite speedad och inte har någon hunger/aptit.
hann bara sova ett par timmar, kanske två, men jag kan ju alltid sova på bussen.
nu går den om mindre än en timme!!!!
så om 4 timmar träffar jag Niklas, känns så otroligt skönt. En lättnad. Nu ska jag få andas ordentligt.
Idag känner jag mig inte alls speciellt nervös, det enda är väl att jag är lite speedad och inte har någon hunger/aptit.
hann bara sova ett par timmar, kanske två, men jag kan ju alltid sova på bussen.
nu går den om mindre än en timme!!!!
så om 4 timmar träffar jag Niklas, känns så otroligt skönt. En lättnad. Nu ska jag få andas ordentligt.
flyktförsök
Jag har en konstig slags ångest. Känner mig så nervös så jag vill spy. Är samtidigt pirrig i kroppen av förväntan, och så ångest. Pallar inte göra något, bara sitter här och kroppen bara brusar.
Imorgon ska jag åka till Stockholm. Så jag är nervös inför det. Jag är nervös inför att träffa Niklas, nervös att försova mig, nervös att jag ska glömma nått, nervös att träffa Cili plus massa folk jag inte känner, nervös inför äventyr på måndag.
Dock så känns det jättekul alltihop, men ändå så reagerar kroppen jättestarkt nu när det är kvällen innan.
Är nog nervös inför nästa lördag också, mitt första riktigt egna framträdande.
Jag gör ju typ inget nuförtiden, sitter mest hemma, pratar inte med så många, tar mig iväg om jag måste. Nu kommer det bli en aktiv helg, eller fyra dagar. Så det är klart det är nervöst. Och jättekul, och min exaltation blir till adrenalin som gör att jag får ångest. Men vill inte ta några lugnande ikvälll, vill inte bli så seg imorgon.
Nu skriver jag bara för att sysselsätta mig tills Niklas kommer online.
Jag har bröstsmärtor nu.
Måste bara sysselsätta fingrarna, vet inte vars jag ska ta vägen. Kan inte sitta still, kan inte annat än sitta still. Eller sitta här iaf. Jag kan inte koncentrera mig. Men nu tvingar jag mig att koncentrera mig på det jag skriver. Då stannar jag kvar i verkligheten. Har en konstig fläck på tröjan som jag helt plöstligt upptäckte. Den luktar lakrits. Jag har inget med lakrits hemma. Jag lyckades detektiva mig fram att den suttit på kartongen till fryspizzan jag tog från frysen, men jag vetefan vad det är. Antingen så är det soya eller så är det kola. Men det luktar lakrits. Nu känner jag mig smutsig igen.
Tog värsta långa duschen. Lyckades slå huvudet i kranen.
Jag vill hoppa ur min kropp!!
Imorgon ska jag åka till Stockholm. Så jag är nervös inför det. Jag är nervös inför att träffa Niklas, nervös att försova mig, nervös att jag ska glömma nått, nervös att träffa Cili plus massa folk jag inte känner, nervös inför äventyr på måndag.
Dock så känns det jättekul alltihop, men ändå så reagerar kroppen jättestarkt nu när det är kvällen innan.
Är nog nervös inför nästa lördag också, mitt första riktigt egna framträdande.
Jag gör ju typ inget nuförtiden, sitter mest hemma, pratar inte med så många, tar mig iväg om jag måste. Nu kommer det bli en aktiv helg, eller fyra dagar. Så det är klart det är nervöst. Och jättekul, och min exaltation blir till adrenalin som gör att jag får ångest. Men vill inte ta några lugnande ikvälll, vill inte bli så seg imorgon.
Nu skriver jag bara för att sysselsätta mig tills Niklas kommer online.
Jag har bröstsmärtor nu.
Måste bara sysselsätta fingrarna, vet inte vars jag ska ta vägen. Kan inte sitta still, kan inte annat än sitta still. Eller sitta här iaf. Jag kan inte koncentrera mig. Men nu tvingar jag mig att koncentrera mig på det jag skriver. Då stannar jag kvar i verkligheten. Har en konstig fläck på tröjan som jag helt plöstligt upptäckte. Den luktar lakrits. Jag har inget med lakrits hemma. Jag lyckades detektiva mig fram att den suttit på kartongen till fryspizzan jag tog från frysen, men jag vetefan vad det är. Antingen så är det soya eller så är det kola. Men det luktar lakrits. Nu känner jag mig smutsig igen.
Tog värsta långa duschen. Lyckades slå huvudet i kranen.
Jag vill hoppa ur min kropp!!
väntan
Det blev inget "sista samtal" idag. Skulle haft mitt avslutande DBT-samtal med min terapeut, men fick ett sms att det var inställd för Kicki var sjuk. Känns lite jobbigt. Jag går ju bara och väntar på att få veta vad som ska hända med mig. Iofs så kommer DBTenheten inte ta ansvar för det men.. Nu har jag inte fått prata med någon på två veckor och det har hänt en massa skit. Jag är trött på att vänta.
Imorgon åker jag till Stockholm, vilket jag längtar otroligt mycket efter. Saknar Niklas så himla mycket. Allt med honom, hans leende, hans doft, hans röst, hans kramar. Blir typ tårögd när jag tänker på det.
Kommer också träffa Cili, vilket ska bli jättekul.
Hon ska dessutom följa med mig på ett litet äventyr på måndag med ett snyggt resultat (förhoppningsvis) Mer säger jag inte nu, waha!
Kvällen blir till att packa och sen imorgon, im off. Fyfan va skönt!
Imorgon åker jag till Stockholm, vilket jag längtar otroligt mycket efter. Saknar Niklas så himla mycket. Allt med honom, hans leende, hans doft, hans röst, hans kramar. Blir typ tårögd när jag tänker på det.
Kommer också träffa Cili, vilket ska bli jättekul.
Hon ska dessutom följa med mig på ett litet äventyr på måndag med ett snyggt resultat (förhoppningsvis) Mer säger jag inte nu, waha!
Kvällen blir till att packa och sen imorgon, im off. Fyfan va skönt!
so lost
yeah inte skrivit på länge.
har inte haft ork, har varit så mycket och jag har inte haft kraften att formulera det ordentligt.
Jag dissocierar och har ångest.
Jag dissocierar för att slippa ångesten tydligen. En vecka gick utan att jag var medvetet om det i princip. Kom till mitt terapisamtal och var helt lost och min terapeut sa att om jag inte rycker upp mig så kommer jag bli tvungen att bli inlagd.
Det skrämde mig, så nu kämpar jag för att vara medveten om omvärlden, men har sån otrolig ångest istället.
Har brutit mitt ingensjälvskadestreak som varade i 8 månader.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med allt det här.
På torsdag har jag mitt sista samtal.
Then what?
Vet inte ens om jag kommer få förlängt aktivitetsbidrag. Vet inte vad jag kommer göra om dagarna,
Vet inte vars jag kommer bo om ett halvår.
Och jag är livrädd och jag orkar itne.
Bajs.
Livet.
Deluxe.
har inte haft ork, har varit så mycket och jag har inte haft kraften att formulera det ordentligt.
Jag dissocierar och har ångest.
Jag dissocierar för att slippa ångesten tydligen. En vecka gick utan att jag var medvetet om det i princip. Kom till mitt terapisamtal och var helt lost och min terapeut sa att om jag inte rycker upp mig så kommer jag bli tvungen att bli inlagd.
Det skrämde mig, så nu kämpar jag för att vara medveten om omvärlden, men har sån otrolig ångest istället.
Har brutit mitt ingensjälvskadestreak som varade i 8 månader.
Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till med allt det här.
På torsdag har jag mitt sista samtal.
Then what?
Vet inte ens om jag kommer få förlängt aktivitetsbidrag. Vet inte vad jag kommer göra om dagarna,
Vet inte vars jag kommer bo om ett halvår.
Och jag är livrädd och jag orkar itne.
Bajs.
Livet.
Deluxe.
unreal
Har varit en konstigt senaste vecka. Har känt mig helt borta i huvudet och haft massa overklighetskänslor. Vart väl värre efter läkarsamtalet. Jag lever bara för varje minut, har ingen koll på något annat. Och knappt ens det.
Sitter på bussen och helt plötsligt reser jag av mig själv och är jättenära att hoppa av bussen. Sen så slår tanken mig.. Var är jag? Var ju inte på rätt hållplats, så jag fick sätta mig ner igen. Vet inte vad som gjorde att min kropp fick för sig att jag skulle av där. lite läskigt iaf.
Har spenderat mesta tiden på Kingdom hearts, underbaraste tv-spelet i världen. Och nu har jag klarat ut det. Ni som inte är gamers, är det kanske lite svårt att beskriva.. men känslan av att spela ett riktigt underbart spel, det slår typ allt. Det slår lätt att se en riktigt underbar konsert, det slår de flesta läsupplevelser.. och ja, det mesta.
Jag är glad att jag äger tvåan och vet att det kommer en trea annars hade jag känt mig sjukt tom nu.
Samtidigt som hjärtat värker av alla känslor
Jag har ju dessutom en problematik som gör att jag känner alla känslor gånger en miljon. Så nu har jag fysisk smärta i hjärttrakten för att jag är så sjukt berörd. Egentligen har jag fått höra att jag ska akta mig för sånna starka triggande saker, men jag vill inte leva ett liv där jag itne får känna.
Sitter på bussen och helt plötsligt reser jag av mig själv och är jättenära att hoppa av bussen. Sen så slår tanken mig.. Var är jag? Var ju inte på rätt hållplats, så jag fick sätta mig ner igen. Vet inte vad som gjorde att min kropp fick för sig att jag skulle av där. lite läskigt iaf.
Har spenderat mesta tiden på Kingdom hearts, underbaraste tv-spelet i världen. Och nu har jag klarat ut det. Ni som inte är gamers, är det kanske lite svårt att beskriva.. men känslan av att spela ett riktigt underbart spel, det slår typ allt. Det slår lätt att se en riktigt underbar konsert, det slår de flesta läsupplevelser.. och ja, det mesta.
Jag är glad att jag äger tvåan och vet att det kommer en trea annars hade jag känt mig sjukt tom nu.
Samtidigt som hjärtat värker av alla känslor
Jag har ju dessutom en problematik som gör att jag känner alla känslor gånger en miljon. Så nu har jag fysisk smärta i hjärttrakten för att jag är så sjukt berörd. Egentligen har jag fått höra att jag ska akta mig för sånna starka triggande saker, men jag vill inte leva ett liv där jag itne får känna.
